Glas består egentligen av tre olika komponenter: glasbildare, flussmedel och stabilisatorer som blandas för att värmas upp till cirka 1 100 grader, så att det blir en trögflytande massa som kan bearbetas. För att sedan bilda en fast form utan att glaset har blivit kristalliserat.
- Glasbildare är grundmaterialet till glas. När det kommer till ett vanligt glas som vi tänker det, så är det alltid kiseldioxid som används. Förr i tiden användes det kvartssand i glastillverkningen, för att sakta med säkert övergår till att använda sig av krossad kvart. Att använda krossad kvarts gjorde att glaset fick en större renhet.
- Flussmedel (t. ex. natriumkarbonat och kaliumkarbonat) är till för att kunna sänka smältpunkten så att glaset smälter fortare och det ger ökad viskositet i glaset. Nackdelen är att samtidigt så minskar motståndskraften i själva glaset, vilket kan leda till glassjuka (det bildas små sprickor och en kemisk reaktion)
- Stabilisatorer (t. ex. kalksten) motverkar flussmedlets inverkan på glasets fasthet, men dessutom påverkar de hur ljuset bryts, vilken glans och lyster glaset får. Andra typer av stabilisatorer som också används är dolomit, zinkoxid och bariumkarbonat.
Den oftast använda typen av glas är ett så kallat silikatglas som också kallas för sodaglas och har då kiseldioxid som glasbildare, som flussmedel används soda (natriumkarbonat) och som stabilisator används kalksten.
Skulle man byta ut sodan mot pottaska (kaliumkarbonat) som flussmedel bildas det ett kaliglas istället, som även kallas för böhmisk kristall, lättkristall eller kaliumkalkglas; detta är ett mjukare men mer svårsmält glas, samtidigt som det har större motstånd mot kemiska angrepp (av typen glassjuka).
Det finns olika typer av glas och det som skiljer dem åt är vilka glasbildare, vilket flussmedel och stabilisatorer som har används, vilket gör att kvaliteten kan skilja sig åt ganska mycket. Det hänger mycket på vad glaset ska användas till, det är det som avgör vilka ingredienser som används i glastillverkningen.